De tre senaste somrarna har jag tillbringat på olika ställen i Italien och skadad som jag är letar jag efter belgisk öl eller fragment av dessa. Det finns belgiskt utbud, på ett eller annat sätt, på väldigt många platser och allt som oftast blir man förvånad att och framförallt vad som dyker upp på hyllorna.
Igår började jag rannsaka minnet och försöka komma ihåg vilken av de belgiska ölen jag stött på mest under dessa år. Det är lätt att tro att det skulle vara något från AB InBev (t.ex Leffe, Hoegaarden eller Stella Artois) eller Alken-Maes/Heineken (t. ex. Grimbergen eller Maes Pils) men även om de är representerade i mängder är det inte dem. Det är inte heller något från Du Bocq (t.ex. Blanche de Namur och Corsendonk) som är väldigt populärt i Italien utan den vinnande ölen (enligt vad jag sett) kommer från Duvel/Moortgat…
…men det är inte flaggskeppsölen Duvel jag mött mest utan den härliga blonden La Chouffe som bryggs på Brasserie d’Achouffe (vilka Duvel/Moortgat förvärvade 2007)! Jag har funnit denna på de mest obskyra ställen runt om i Italien och jag blir lika glad varje gång. Tänk att denna ofiltrerade gyllene brygd som såg dagens ljus 1982, i en då näst intill okänd by i Ardennerna, numer finns att tillgå på Italiens skummaste tobaksaffärer, de dolda bagerierna och små livsbutiker belagda på bakgator som inte finns på Google Maps.
Om Chris Bauweraerts och Pierre Gobron hade sagt detta för 37 år sedan skulle folk ha trott att de var galna men ibland överträffar livet sig själv och här sitter jag nu och njuter av denna härliga blonde, som fått behålla det mesta av sin karaktär trots att de blivit uppköpta, i 27 gradig värme och lyssnar på skrattmåsarna. Fantastiskt!
Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe
